Det var ett tag sen nu vi var iväg på field trip nummer 2. Men dels ville jag direkt efter inte lägga kraft och energi på att tänka på den upplevelsen och dels har det hela tiden varit något annat, något nytt, på G. Svår att hitta tid att blogga; mycket som ska timas: 1.ingen annan ska vara ute på nätet, så att internet funkar tillräckligt bra att lägga upp bilder, 2.det ska finnas el. 3. Inte allt för mycket plugg.

I alla fall, förra veckan, var vi i Accra i Agbogbloshie som är en typ av soptipp för elektroniskt avfall.  Här bor och jobbar unga människor och barn. De tar isär datorer och TV-apparater för att få ut de delarna som fortfarande är värdefula och som de kan sälja vidare. För att få ut koppar ur ledningar och sladdar bränder man det yttre skallet av plast.När man gör det skapas giftiga gaser i röken. Luften i Agbogbloshie är tjock av all rök. Den här gaserna är några av den giftigaste i världen. Det är på alla sätt farligt att andas in. Barn som växer upp i den här miljön utvecklas inte ordentligt; både deras hjärnkapacitet och fysiska förmåga försämras markant.

Mias foto

Mias foto

Ett gäng killar som vi pratade med hade jobbat där sen ed var 10 år, nu var de i 20 års åldern. Deras familjer bodde i norra delen av Ghana och de skickade hem pengar till dem när de kunde. En annan kille hade flyttat ner själv för 3 år sen från norra delen för att tjäna ihop pengar till sin familj. Han jobbade ensam; frustrationen lyste i hans ögon och ju mer vi frågade om hans familj desto hårdare slog han på det han jobbade med.

Joannas foto

 

Camilla S;s foto. Lagoonen i det här området är den mest  förgiftade vattnet  i landet och antagligen en av de mest förgiftigaste i världen. Inget levande finns längre i lagoonen.

 

Camillas foto

För mig var allt det här lite för mycket att ta in. Jag har en bild som sitter som inpräntad i mitt huvud. Det är ett litet litet barn, 2-3 år som står själv, barfota bland allt skrot och lera. Han står och stampar i marken med en foten och tittar sig förvirrat omkring. Jag ser ingen mamma eller förälder i närheten.

På väg ut från området går vi förbi en grupp med kvinnor som lagar mat, på deras ryggar bär det små barn, mindre än ett år. Vill inte ta in tanken eller faktumet att de små barnen antagligen kommer  ha hela sin uppväxt i Abgoblogshie; utsatta för världens mest giftiga gifter varje dag.

/Agnes