Nu ska jag skriva lite om en fältresa som ägde rum förra veckan på onsdagen. Turen gick till La Juanita som ligger i La Matanza-distriktet, sydväst från Buenos Aires stadskärna. Det är ett område som blev mycket hårt slaget av den ekonomiska krisen som drabbade Argentina 2001. Hälften av La Matanzas 1,7 miljoner invånare lever under fattigdomsgränsen med mycket liten tillgång till rent vatten, skolor, hälsovård etc.

Eftersom det är ett av Buenos Aires folkrikaste distrikt, har det varit viktigt för regeringen att säkra inflytande i området – antingen genom att köpa röster eller att tillhandahålla statliga tjänster. Det som gör La Juanita unikt är att de efter krisen inte lät sig påverkas av statens incentiv för utveckling. Befolkningen ville själva bestämma vilka investeringar och infrastrukturella åtgärder som skulle utföras. Det föll inte staten i smaken, så La Juanita fick klara sig på egen hand.

Med egna medel och kontakt med företag som har varit villiga att bidra har de sedan finanskrisen lyckats bygga upp en egen skola, ett eget återvinningssystem, en egen samlingslokal där invånare bedriver egen näringsverksamhet; bageri och konditorivaror, hantverk, böcker och kläder.

Deras mest stolta produkt är julbrödet, ett populärt bröd som bakas i stora mängder och sedan säljs till både privatpersoner och företag där förtjänsten går tillbaka till La Juanita och finansierar verksamheten. Brödet säljs enligt något vi kan kalla för “sociala priser”, vilket innebär att olika konsumentgrupper tilldelas olika priser för samma produkt. En storkund är t. ex. Coca Cola, vilka betalar ett högre pris än den lokala befolkningen som bor i La Juanita. Denna typ av prissättning har också givit bageriet i La Juanita möjligheten att producera ett husmansbröd av hög kvalitet som de ger bort gratis till omkring 150 familjer i området, vilka lever under väldigt fattiga förhållanden. Julbrödet och dess tradition är också en stark symbolisk produkt för det fattiga folket, att kunna äta samma bröd som rika människor på jul betyder väldigt mycket.

I samlingslokalen arrangeras även workshops och kurser inom alla möjliga områden och med fokus på hållbarhet och resurshantering. Människor lär av varandra och strävar efter att upprätthålla ett hållbart samhälle där alla kan bidra. Solidaritet och utbildning är ledstjärnan. Att alla individer är lika mycket värda. Föräldrar integreras i utbildningen för barnen och får samtidigt också chansen att utbilda sig själva. Tänk att människor som lever här har aldrig varit utanför sitt område, de har ingen aning om hur omvärlden ser ut. Men de inser att kunskap är makt, med kunskap i ryggsäcken kan man bilda egna slutsatser och reflektera över varför en auktoritet säger si eller så.

Folket beskrevs som trötta på att vara bortglömda av ett land som inte bryr sig om La Juanitas lidanden och behov. Eftersom de inte har några ekonomiska medel så finns det ingen aktör som vill satsa på dessa människor. De är trötta på att bli sedda som värdelösa. Så detta samhällskooperativ som La Juanita utgör, ger dessa människor mening och glädje.

Efter att blivit visade runt i grannskapet så insåg man verkligen att dessa glada, positiva människor såg inga gränser över vad de kunde skapa fastän de var fattiga.

Ett bra exempel: De ville ha en banktjänst så att de kunde använda pengar och betala räkningar. De behövde en bank, problemet var att ingen bank vill öppna kontor i ett område där husen knappt har väggar och tak, för det bor bara fattiga där. Inga pengar. Och banker vill ha pengar. Trots det lyckades kooperativet att göra ett avtal med en bank som öppnade ett litet kontor och villkoret från La Juanita var att personalen skulle bestå av människor från La Juanita, därför att de vill ha personal som bryr sig om och förstår folket som bor där. Vi var inne på banken och där jobbar idag två unga kvinnor och en ung man från La Juanita – utbildade av bankföretaget – för att tillhandahålla tjänster för lokalbefolkningen. Det kan handla om simpla saker som att hjälpa en kund som inte kan läsa, skriva eller räkna!

Ett annat exempel: Detta är ett samhälle som är totalt ignorerat av staten, de fanns inte ens på kartan. Tänk ett samhälle på drygt 1 miljon invånare utan adress och husnummer. Utan en adress har man ingen identitet, basala tjänster når inte fram. Hur skulle en ambulans kunna hitta fram? Ett stort projekt sattes igång för att döpa alla gator och sätta nummer på husen. Adresser och gatunamn bidrar till en formell identitet och styrker det faktum att det är människor som bor här.

Skyltarna var förresten tillverkade av kasserade datorchassin. En fantastisk symbol över kreativiteten och visionen om ett hållbart samhälle.

Hela dagen gick vi runt och såg vilket otroligt arbete invånarna har lagt ner och vi fick lyssna på en synnerligen inspirerande man vid namn Totti Flores, La Juanitas ledare som har suttit i kongressen. Han berättade om hur samhället har byggts av beslut förankrade i folket som bor där och vilka värdegrunder som detta projekt vilar på; ett hållbart samhälle som tar hänsyn till natur och miljö, utan resursslöseri och onödig konsumtion. Jag kan säga att jag aldrig någonsin har hört ett så inspirerande tal – och detta av en man som kommer från området, men som haft lyckan att resa och besöka andra länder och kulturer tack vare sitt tidigare ämbete. Han satt där, knappt två äpplen hög, på en liten pall i slitna jeans och talade om essensen, det allra viktigaste som har bidragit till det La Juanita har blivit och kommer fortsätta vara.

Solidaritet.

Med tårar sprutande ur ögonen gick jag ut ur samlingslokalen tillsammans med klassen. Vi blev bemötta av glada människor som ville bjuda alla oss västerländska gäster på nygrillat kött och pizza. Det var helt fantastiskt att känna den värme som smittade av sig rakt in i själen av dessa otroligt inspirerande människor.

Bilder från resan:

Mina goa vänner som jag bor ihop med. Representing Global Utveckling, Stockholms Universitet!

 

Skolan, vi fick presentera vilka länder vi kom ifrån på engelska och eleverna översatte till de spanska namnen och fick sedan skriva ned de på svarta tavlan. Engelskaundervisningen har inte lika starkt fäste i det argentinska skolsystemet som t.ex. i Sverige. Att dessa barn från fattig miljö får möjligheten att studera engelska i så tidig ålder känns som något mycket positivt och leder förhoppningsvis till möjligheter och fördelar som deras föräldrar troligtvis inte har haft.

 

Det lokala bankkontoret. Här inne finns det även möjlighet att komma in för att värma sig om det är kallt ute samt en offentlig toalett för allmänheten.

 

Huvudgatan i La Juanita. En av få som är asfalterad.

 

Ett kvarter bort från huvudgatan ser det ut så här.

 

Kooperativets samlingslokal där kurser och workshops hålls för invånarna.

 

Mästerkocken har full kol på grillen.

 

Hantverk till salu där avfall och skräp kommer till användning.

 

Undertecknad. Vill också ge credd till Filip Järnmark som hjälpt mig skriva och komma ihåg. Hoppas ni gillade inlägget!

Kenneth