Det är en trött bloggförfattare som skriver dessa rader – Idag har jag och He-Man genomfört Buenos Aires Maraton. Vi anmälde oss för två veckor sedan med förhoppningar att kunna träna lite hårdare inför loppet, men ryggen krånglade som sagt i måndags och höll i sig i ytterligare två dagar. Dessutom var vi båda lite förkylda fortfarande, Mingus har hostat slem i tre veckor!

Men inte skulle det stoppa oss. Vi har ju ändå hunnit med att springa några 6km-vändor i parken vid Plaza Italia och vi bestämde oss för att ta det ganska lugnt så vi inte blev trötta tidigt.

Igår hade vi en ätardag med avslutning på en av Buenos Aires bästa restauranger, Las Cabras. Klockan ringde för väckning 04:30, till frukost åt vi yoghurt med färska jordgubbar och banan, äggröra samt proteinkakor. Starten gick 07:30 och vi tog en taxi till El Monumental för att därifrån gå sista biten till startområdet.

Ett maraton är 42 km långt, bansträckningen skulle ta oss genom de centrala barrios i Buenos Aires, med start i Belgrano, vidare genom Palermo, Recoleta,Downtown, San Telmo, La Boca, Puerto Madero, tillbaka genom Recoleta längs med Rio de la Plata och in i Belgrano igen för målgång, La Boca är det fattigaste av dessa områden, där kan det vara farligt att röra sig speciellt som utlänning. Skottlossning, bränder och polismord är skåpmat här. Vi fick en bra skymt av La Boca när vi sprang genom barrion. Lägenhetshusen går inte att mäta med hur till exempel vi bor. Halvt förfallna med hål i väggar och tak med en stark stank av avlopp och skit, starka kontraster mot t.ex. San Telmos blanka, höga skyskrapor, ett lopp som visade hur stor den sociala ojämlikheten är i Buenos Aires. Sen sprang vi förbi La Bombanera också, Boca Juniors hemmaborg och världens häftigaste namn på en fotbollsarena enligt min mening.

Jag och Mingus hängde ihop hela loppet från start till mål. Vi hade olika partier i loppet som vi gick ner i svackor, Mingus tyckte det var tungt efter halva medans jag började tänka på “Vad i helvete håller vi på med?” vid 35 km, då var han stark och såg till så att vi höll uppe tempot. Att springa ett maraton var för mig inte jobbigt för flåset, det handlade mer om att stå ut med smärtan i låren, hälsenorna och skuldrorna faktiskt. 7271 deltagare gick i mål, jag hamnade på plats 2407 på tiden 3h58m52s. Efter 21 km klockades vi på 1h59m24s, med andra ord höll vi ett bra, jämnt tempo loppet igenom. Vädret var perfekt för att löpa, molnigt och svalt.

Efter målgång skulle vi jaga ifatt en taxi, då träffade vi en svensk tjej med sin amerikanske snubbe som också hade sprungit. Vi bodde ganska nära så vi delade taxi till Palermo. När vi klev ur bilen så gjorde det JÄVLIGT ont i kroppen, vi haltade som två gamla gubbar.

Ett champagneglas och ett badkarsbad senare stapplade vi ut och åt på en restaurang som låg i närheten, jag höll på att somna vid bordet och när vi senare kom hem, däckade jag pladask i sängen.

Nu när jag sitter och skriver så har jag fortfarande svårt att gå, låren är som stockar och jag får gå på alla fyra när jag ska ta mig uppför trappan. Men kul var det och det gav mersmak!

…och det kunde ju varit värre:http://youtu.be/p1UvxxYIv3U

Här är lite bilder, tyvärr inga som bevisar att vi var in action, men medaljerna på sista bilden får utgöra beviset!

Klart vi håller på Sverige!

 

Tänjer lite på gränserna i startfållan.

 

Efter målgång. Trötta och stela.

Kenneth