Genom Kulturstudier får man ge sig ut på Fieldtrips, det vill säga studiebesök, genom både sin klass i spanska och sin valfria kurs. Förra helgen fick jag det höga nöjet att gå på två Fieldtrips på samma helg!

Med spanskaklassen gjorde vi en något kontroversiell Fieldtrip: José Luis, vår högt respekterade spanskaguru, förklarade att han tidigare år tagit med studenterna först på ett museibesök för att sedan fortsätta ut i natten för en bit mat och lite öl. Han menade på att alla hans tidigare studenter hade varit mycket mer entusiastiska och talat mycket mer spanska när de var ute med en glas flytande mod i ena handen än på ett dammigt museum med tråkiga saker (hans ord, inte mina – jag gillar museum), och därav hade han till i år fått igenom att Fieldtripen helt enkelt skulle bestå av att vi tillsammans gick ut och åt pizza och drack öl. MEN för att göra detta så lärorikt som möjligt så var det obligatoriska språket för alla inblandade de tre första timmarna av kvällen spanska, och José Luise bjöd in några av sina kompisar för att vi skulle vara ”tvungna” att tala spanska och inte obemärkt kunna glida över i valfritt skandinaviskt språk när han såg åt ett annat håll.

Denna kväll blev, för mig, en lärorik sådan. Det började lite trögt: vi studenter satt mest och snackade knacklig spanska med varandra (och svenska och norska när inte José Luis hörde) och José Luis vänner pratade på argentinskt vis spanska i cirka 130 km i timmen med varandra, trötta efter en skol- och arbetsvecka. Men allt efter vad ölen blev flera och pizzabitarna stillade den fysiska hungern och öppnade upp för den mentala vände vi oss utåt och jag hamnade i diskussion med min bordsherre Jorge större delen av kvällen. Huvudämnet blev Sydamerika i allmänhet och Argentina i synnerhet, och vi berörde allt från det argentinska förhållandet till kyrkan och förutsättningarna för föräldraledighet i våra respektive länder (Jorge har en snart ettårig son som heter Fidel, FIDEL! Så otroligt sydamerikanskt och vackert!) till vilka sydamerikanska länder som var mest till minst värda ett besök när en ska ut och resa. Jorge var mycket trevlig, ölen och pizzan mycket god (vilket är ett gott betyg då jag inte gillar öl och pizzan här i stan kan vara minst sagt tvivelaktig) och jag talade väldigt mycket spanska. Bäst av allt: Jorge begrep vad jag sa! Visst blev det fel ibland, eller mest hela tiden, men jag blev hela tiden förstådd och detta trots att vi diskuterade ämnen som politik och litteratur. Det värmde ett haltande språkligt självförtroende mycket.

Redan nästa dag var det dags för Fieldtrip igen. Denna gång var det en frivillig Fieldtrip anordnad av Kulturstudier som studenter från alla kurser kunde anmäla sig till. Vi gick i hällregn till tågstationen och satte oss på någonting som de påstod var ett tåg som tog oss till Berazategui, ett samhälle i Buenos Aires ytterkanter, där det anordnades en dansfestival som samlade in pengar till välgörenhetsprojekt. Här kunde CSR-elever, och alla andra som ville, volentärarbeta med att till exempel sälja mat eller lotter, eller bidra till insamlandet genom att spendra några pesos på chorripan (korv med bröd), empanadas eller kakor.
Dansandet hölls (som väl var eftersom vädret kan sammanfattas med regn, regn och mer regn) inomhus, och till livemusik kunde först alla som ville dansa traditionella argentinska danser som Chacarera. Alla argentinare, från fem till nittiofem, dansade och de lärde med glädje oss förvirrade skandinavier att svinga våra stela lemmar i diverse figerknäppande och höftrullande steg. Jag blev tvångsuppbjuden av en äldre farbror (mitt nej tack mottogs ej och han hasade runt mig ett varv innan han insåg vilket förlorat fall jag var och tackade för sig). Alla dansade med alla, äldre damer bjöd upp unga tjejer och morfar ryggade inte för att greppa en broders näve för att visa hur han skulle snurra på rätt sätt. Det var ett varmt möte mellan två olika kulturer som slutade med mycket dans och ännu mer skratt. Efter att vi fått prova på att dansa fick två grupper med barn- och ungdomar från dansskolan visa sina förmågor, och vilka förmågor det var.

Det var någonting fullkomligt magiskt med gruppen av unga killar och tjejer som visade oss hur dans egentligen ska dansas. De var kanske i femton-sextonårsåldern, och inte bara en av dem hade tatueringar, piercings, dreads etcetera: de såg ut som vilka unga killar och tjejer som helst. Men på sig hade de traditionella argentinska danskläder, svepande klarröda eller rosa långklänningar för tjejerna och hatt, haremsbyxor och klackstövlar för killarna (googla och youtubea gärna Chacarera eller Gato, det är en fröjd att se denna dans och mina bilder gör inte deras kostymer rättvisa.) De var otroligt skickliga och mest imponerade, otroligt passionerade. Med vilken stolthet dessa ungdomar bar sina kläder, med vilka raka ryggar de gick ut på dansgolvet! Det fanns ingen stelhet, ingen förlamande blyghet, bara ren och skär glädje att få dansa. I den åldern är ofta allt traditionellt lite skämmigt; inte här. Nu är ju Chacera eller Gato en smula mer hett än våra folkdanser hemma i Skandinavien, med snabbare rytmer och danssteg; men jag har svårt att föreställa mig ett gäng svenska ungdomar slänga dreadsen bakom axeln, sparka av sig märkesskorna och glad i hågen gå ut och dansa långdans eller hambo iklädd folkdräkt. Kanske bidrar Argentinas trasiga historia till en stolthet att representera landets traditioner? Att deras kulturella identitet inte är så självklar att den tas för given utan att den uttrycks med hjärta och kropp? Jag vet inte. Men det vi fick glädjen att se på dansgolvet i Berazategui var den vackraste symbios av gammalt och nytt, tradition och modernitet, historia och nu, och det gjorde mig riktigt blödig.

Genom Fieldtrips kan vi möta de ämnen vi läser i dess rätta element och bli bjudna på en bit autentisk undervisning, långt från klassrum och katedrar. Ovärderligt, minst sagt.

Hasta Luego! Sanna