I söndags kväll mötte jag upp en nyfunnen vän på en bar i San Telmo. Jag hade träffat henne någon vecka tidigare på ett café där jag suttit och pluggat, hon jobbade. Vi  började prata och det visade sig att hon hade pluggat fred- och konfliktsstudier i Lund. Vi stämde träff.

Hon visade sig vara en person med en oerhört fascinerande livshistoria och vi satt och pratade ett bra tag. Senare under kvällen kom två av hennes vänner förbi och slog sig ner med oss. En av vännerna tipsade mig om att gå till den svenska restaurangen här i Buenos Aires och jag svarade att min svenska vän hade jobbat där för några år sedan. Det visade sig att hon kände min svenska vän.

Strax därpå bestämde vi oss för att gå vidare till ett dansställe, precis i närheten av baren. Knappt hade jag kommit in på stället förrän en man i 30-årsåldern stoppade mig och sa: ”Yo te conozco!” , jag känner igen dig. Det visade sig vara dansläraren som jag haft några kvällar tidigare när jag gått till en bar för att lära mig dansa chacarera. När jag stötte på dansläraren nästa gång var han tillsammans med sin vän, samma vän som jag dansat tillsammans med på lektionen. ”Es ella!”, det är hon, sa de till varandra. Sedan fick dansläraren och vännen syn på mitt sällskap. Det visade sig att de också kände varandra.

Så, samtidigt som mars blir april och jag firar två månader i Buenos Aires har jag slutat vara en osynlig betraktare av livet här. Under min första tid har jag vant mig vid att strosa omkring på gatorna i min egen bubbla, men har insett att det inte längre är möjligt. Plötsligt avbryts mina dagliga eftermiddagspromenader av att  jag stöter på någon som jag känner igen, som känner igen mig. Vi delar ut kindpussar, frågar hur läget är och sedan fortsätter vi åt varsitt håll.

 

Saludos!