…det är mycket, mycket viktigare än så.

Ni kära läsare kanske undrar vad vi kulturstudierstudenter egentligen styr med när vi inte böjer oregelbundna verb i imperfekt eller försöker komma ihåg vad det var för skillnad på snubbarna José de San Martín och José Martí? (Två herrar som skrev litteratur och kämpade för latinamerikas befrielse, dock ej SAMMA vilket är lätt att få för sig). Vi gör såklart en hel uppsjö med skojiga saker efter tycke och smak men en sak jag och en kollektivkompis provat på några gånger och som är kempekul är att spela fotboll genom en kamratförening. Eftersom fotboll är orimligt stort i detta land där vi nu befinner oss, dedikeras detta inlägg helt till jakten på den runda bollen.

Jag och Ingrid även känd som ”Målsprutan” har gått med i något så fint som en förening som anordnar fotbollsmatcher på två små inomhusplaner i stadsdelen Recoletta. BAFA (Buenos Aires Futbol Amigos) arrangerar varje vecka matcher för endast tjejer, endast killar eller mixade lag. För det förnämliga priset av 60 pesos (typ 50 kr) får du tillsammans med 9 andra glada amatörer jaga  läderboll i cirka en timme. Det är hemskt hemskt jobbigt och hemskt hemskt kul. Vi träffar folk från hela världen: det kommer självklart mängder av argentinare dit men också andra vänner från hela världen: på planen idag representerade vi Sverige, Norge, Argentina och England. Den här typen av föreningar finns över hela stan och känner du inte för att spela under fullt så organiserade former kan du alltid ta med er några kamrater och en boll till valfri park, lugn gata eller gräsplätt: här höjer ingen på ögonbrynen åt en fotboll som svishar förbi, tvärtom lär ni få nya vänner som gärna vill vara med.

För fotboll är somskrivet nästintill livsnödvändig här. Uttrycket ”Fotboll är inte på liv och död, det är mycket viktigare än så” stämmer nog inte bättre in på något land i världen än Argentina. Kristendomen får se sig besegrad: fotbollen är folkets religion.

Fotbollsmatcher är allt från toppämnet att diskutera på gatan till det folk samlas kring på helgerna, för att spela med vänner eller för att se på tv med familjen efter den traditionella söndagsmiddagen. Messi och Maradonna anses vara i klass med Jesus och el papa (Påven) och att få tag i biljetter till Buenos Aires lokala fotbollslags matcher är en prövning i både tur och skicklighet. Dessutom SPELAS det fotboll överallt: på helgerna fylls varje park av bollar och provisoriska mål gjort av överdragströjor och matetermosar, och på kvällarna kan en höra rytmiska dunsar mot väggarna komponerat av glada tillrop. Det här med fotboll är dock inte helt okomplicerat, på många vis. Till exempel kan fotboll verkligen VARA på liv och död: under matcher i Buenos Aires har upplopp flera gånger uppstått under de senaste åren med dödsfall som följd. En konsekvens av detta är att det på vissa matcher endast får finnas publik från hemmalaget på plats i arenan (vilket ju helt förstör konceptet ”den tolfte spelaren”). Dessutom blir du konstant påmind om att fotboll, det är en del av the mans world här nere vilket går hårt åt en fotbollstjej som undertecknad.

Detta märks tillexempel på det glada sparkandet på gator och torg och på hur hela fotbollsrapporteringen är vinklad: det är småkillar som spelar fotboll och all nyhetsrapportering jag har kommit över har behandlat herrfotboll (förutom mina medspelarsystrar på BAFA har jag inte sett några fotbollsspelande tjejer och om Argentina har en damfotbollsliga så lever den sannerligen i det fördolda). Det märks också i den lokal där matcherna som jag och Ingrid har begåvat med vår talang spelas:  på planen bredvid spelade bara killar (jag och Ingrid spelar mixed-team) och ”mujer”, det vill säga kvinna, har använts både en och två gånger som skällsord när en spelare schablar bort bollen, missar en målchans eller felbedömmer en passning.  Det kändes därför mer än bra när det var mitt lag som förra matchen – vi var en majoritet av mujeres mot en majoritet av herrar. Ridå.

Trots detta är fotboll någonting argentinarna samlas runt och är oändligt stolta över: det är verkligen ett folkets sport. Den hängivelse människor kan visa över att följa tjugotvå män springa och sparka en boll i två gånger fyrtiofem minuter är rörande.

Vi gör som sagt en himla massa när klockan ringt ut och läxan är besegrad: dricka mate och spela fotboll är två saker som verkligen fångar den argentinska själen.

Hasta luego!

Jag och “Målsprutan” tillsammans med två nyfunna argentinska fotbollsvänner

Vår lilla fotbollsplan i Recoletta